Trollhättebygdens Släktforskare-Tidningen Nr. 1/2003
En nyupptäckt tomtplats efter en större byggnad.
(Ur Elfsborgs läns annonsblads julnummer 1930, av signaturen A.C.B.)
I höstens dagar då lövträden fäller sin skrud har den för natur- och kulturminnen intresserade större möjlighet en annars att avläsa egendomligheter i terrängen. En viss rekonstruktionsförmåga behöves givetvis för att för det inre ögat frammana bilder av hur det såg ut i trakten ifråga. I regel blir det för den olärde endast antaganden, men även en fackman kan ju stundom inte komma längre.
En trakt av Dal, som väl er landskapets huvudbygd, er området runt Dalboåns utlopp i Vänern. Provinsens hävdatecknare, prosten Lignell, fastslår att fästet Dalaborg, som existerade 130 år under medeltiden, låg på en liten berghalvö nära en halv kilometer norr om åns utlopp. Man har nöjt sig med detta påstående. Det kan mycket väl vara sant – men det kan också vara felaktigt I det följande skall jag dra fram en del synpunkter, som talar för att Dalaborg kan ha legat på annan plats en nuvarande Slottskullen.
Nämnda kulle er till storleken rätt obetydlig. Det er en landtunga av omkring 150 m längd och, där själva fästet legat, något mer en 50 m bredd. Noga taget blir längden på halvön betydligt kortare därför att en däld av 6 m bredd och nära 5 m djup avskär ett område, som från ytterspetsen i sjön räknat blir ej fullt 100 m. Detta er den egentliga Slottskullen. Ruinpartiet på dess krön er till sin plan av det utseendet som visas å fig 1, d v s resterna av en yttermur som i söder och öster bilda raka linjer men åt de andra sidorna en stor kroklinje- Riktningen norr – söder utgör omkring 30 m, öster – väster omkring 40. Att det innanför denna yttermur skulle få plats ett ”slott” förefaller mindre sannolikt Om så verkligen varit fallet torde dess besättning ej ha varit synnerligen talrik.
Som sagt – enligt Lignell låg emellertid här Dalaborgs slott eller fäste, anlagt av Magnus Ladulås yngre söner hertigarne Erik och Valdemar 1304. Hävdatecknaren Strinnholm anser dock att anläggningen er gjord före deras tid Kanske tvivlar han på att det verkliga Dalaborg låg här på grund av uppgifterna om det myckna folk, som stred på platsen redan samma år fästet blivit färdigbyggt. ”Om den gamla uppgiften rörande antalet av krigsfolket er tillförlitlig” tillägger Lignell försiktigtvis, ”hava troligen varken förr eller senare större fientliga härar mött varandra inom denna provins.”
Framlidne redaktören John Neander, känd som dalslandspatriot, skrev för en 70 år sedan i en skildring ”En natt vid Dalaborg” att på klipphalvön låg nog endast en förskansning. Benämningen slott kom troligen därav, att hertig Erik tidtals där höll hov.
Med detta ville jag inte ha sagt att Dalaborg omöjligt kan ha legat på Slottskullen. Det som fattades i längd och bredd för att det skulle bli tal om ett egentligt fäste, kan ha haft sin ersättning i höjdriktningen. Man kan ju till jämförelse tänka på bilden av gården Vik i Uppland, som brukar illustrera läseböckerna Där er som bekant höjdriktningen förhärskande.
Som jag nämnde i början er kullen med ruinen belägen omkring en halv kilometer från åmynningen. Benämningen på ån var förr Dalaborgsån. Detta kan synas oegentligt då Dalaborg låg så pass långt ifrån. Det modernare namnet Dalbergsån syftar visst inte på någon Dalberg, utan er tydligen en sammandragning av Dalaberget – ett begrepp som numera utgått ur ortsbonas medvetande men som er bevarat genom sägenuppteckningar av Richard Dybeck och Herman Hofberg. Man kan ju gissa till att Dalaberget var det berg Dalaborg var byggt på, för att få mening i det hela, men den tolkningen har som sagt inget stöd i ortsbonas medvetande. I bemälda sägenförlopp figurerar Dalaberget som betesmark för en viss Slottsbondes hästar. Även om man inte bör utläsa allt för mycket fakta ur denna sägen tycks denna karakterisering av platsen knappast stämma in på den branta och – åtminstone för hästar – föga lämpliga terräng som utmärker Slottskullen. Bergspartiet emellan denna halvö och åmynningen torde istället åsyftas i benämningen Dalaberget. M a o Dalaberget låg väl omedelbart intill Dalbergsån. Återigen dyker det organiska sambandet upp mellan begreppen Dalaberget och Dalaborg. Det förstnämnda ordet bör ha betytt ”berget, där Dalaborg låg, eller det närmast intill liggande”
J Stridbecks karta 1743 över Ålrås skog, söder om åmynningen, upptar en plats på norra åstranden – från sjön räknat blir det enligt skalan mellan 520 och 630 alnar, d v s omkring 370 eller 380 m – och den betecknas som ”Rudera (= ruinerna) efter Dalaborgs Slott. Även å en kartkopia av 1820 förekommer samma konstaterande. Även Dybeck hyste ett tag den uppfattningen, att Dalaborg låg på själva åstranden såsom framgår av följande (skrivet i Runa 1843): ”1 denna socken (Bolstad) vid ”Dalbergs-åns” utlopp i Wenern, synas lemningar efter det ryktbara fästet Dalaborg- Man visar en hög klippudde 1/8-dels mil (d v s gammalt svenskt mil, som er något längre en det nuvarande) norr om åen, utskjutande i sjön, på vilken fästet legat I detta fall har Dalaborg visserligen icke varit något fäste för medeltiden utan ett på urgammalt vis ”befästadt berg”- Invid sjelfva åmynningen, norr om densamma, vid Stretet, förekomma deremot grundmurar efter en ganska stor, fyrsidigt aflång byggnad, vilken jag anser utgöra leraningar efter Dalaborg- Jag bör likväl nämna att allmogen i orten utgifver denna mur för en omhägnad till en forntida lustgård. Men dertill synes den mig alltför fast och stark. Marken såväl inom som utom murarna, hvilken är ganska låg, har redan länge varit uppbrukad till åker”.
En not nedanför visar emellertid att Dybeck snart kom på andra tankar: ”Sedan jag likväl af Herr Prosten Lignell erhållit flere förträffliga, mundtliga efterrättelser rörande stället, är jag färdig att frångå den anförda åsikten. Dock ville jag dessförinnan ännu en gång bese stället”- Lignell hade då ännu inte fått sin provinsbeskrivning färdig – det blev den först åtta år senare – men forskningen inom Bolstad hade han tydligen gjort undan, av noten att döma.
De ”förträffliga efterrättelserna” Lignell gav sin själsfrände Dybeck återges inte av den senare men av Lignells provinsbeskrivning framgår att de rörde sig om en under Karl DC:s tid påbörjad kungsgård vid Dalbergsån. Efter att i avdelningen för sockenbeskrivningar ha berört en del historiska fakta från östra Bolstad gör Lignell följande slutsats: ”Det lärer vara ofelbart att den grundmur och jordvall, 150 alnar lång, 65 alnar bred, i rätvinklig form anlagd, som ännu synes vid norra stranden av Dalbergså, nära dess utlopp, mitt för södra Stretet, äro lemningar efter den påbörjade kungsgården”.
Jag har ingen orsak att bestrida detta. Men jag ber läsaren titta ett slag på kartfiguren nr 2- Och så frågas: V i 1 k a av de där upptagna lämningarna åsyftas av Dybeck och Lignell? Den gängse uppfattningen, både bland hembygdsforskare som hos allmänheten, är den att en sedan länge bekant jordvall, som skiljer åstranden från åkerjorden ovanför, är vad åtminstone Lignell syftat på- (Den utfartsväg, som går parallellt med densamma, sammanbinder två delar av stamfastigheten Qvantenburg och är dragen över ett från samma fastighet avsöndrat område, som sedan ett par år ägs av smeden Emil Nilsson)- Å kartskissen i fråga äro fyra åbyggnader upptagna, tillhörande markägaren, hr Nilsson- Enligt uppgifter av hans gamle far samt en annan minnesgod f d underlydande under Qvantenburg, fanns före 1870 en stenvall gående tvärs över gärdet och som slutade alldeles under manbyggnadens nordvästra gavelhörn- Denna stenvall eller väg, som man också trodde det var, uppbröts sommaren 1870. Numera kan en främling ingenting skönja i markytan efter denna vall, men Dybeck och Lignell gåvo givetvis akt på den. Som synes av kartskissen gick den parallellt med jordvallen nere vid ån. Lignells uppgift om bredden av den påbörjade kungsgården, 56 alnar eller 39 m, tycks stämma med markeringen å min kartskiss, vilken är utförd med ledning av en av lantmätare John Saedén 1927 eller 1928 upprättad karta. De gamle berätta att mellan stenvallen och jordvallen fanns en gammal trädgårdsanläggning, vars sista rester bortröjdes nämnda sommar eller för 60 år sedan. Dybecks ord om en ”forntida lustgård” har alltså fog för sig.
Kommer jag så äntligen till vad jag vill ha fram- Hr Nilsson har nu på sensommaren upptäckt planen eller tomtningen efter en större byggnad som legat 40 m norr om hans stuga. Som figuren visar är det en parallellogram i nord-sydlig riktning med västra längdlinjen inskuren några meter. Av de tydliga dikena, som markerar planen, framgår att dess längd varit 120 m, bredden vid gavlarne 45 m och i mitten 40 m – alltså ett betydligt vidlyftigare byggnadsföretag än det från Slottskullen kända. Planen över byggnaden ligger till största delen på stamhemmanets mark medan södra gavellinjen genomskär hr Nilssons ladugårdstomt- Området är beväxt med skog men på grund av att en del större träd de senaste åren blivit borttagna har det blivit möjligt att få överblick över det hela Och, som jag anmärkte i början, lövfällningstiden i år har gjort sitt till upptäckten ifråga.
Kanske att Dybeck och Lignell på sin tid tydligt sågo platsen, fast det ej klart framgår av deras skildringar om lämningarna lågo parallellt eller vinkelrätt i förhållande till ån. Skulle verkligen Lignells mått på kungsgården, 150 alnar (= 90 m) i längd och 65 alnar (= 39 m), i bredd åsyfta denna nyss upptäckta tomt kunna de visst med några jämkningar stämma också här. De 90 m i längdriktningen får man från någon av gavlarne till inskärningen längst bort. Kanske att terrängen vid tiden för Lignells besök (1830 -40-talet) genom förekomsten av stora träd o dyl var mindre tillgänglig så att båda de numera tydligt markerade vinklarne på västsidan då ej observerades. Breddmåttet 39 m kan – i det här fallet – avse sträckan tvärs över figuren i öst-västlig riktning, ej figurens gavlar. Kanske ock att de nämnda forskarne ej alls gett akt på platsen utan endast tänkt på lämningarne, som sträcka sig parallellt med ån.
Hur som helst är tomtplatsen ur modern bygdeforskningssynpunkt nyupptäckt En gammal väg, delvis genom eldanläggning nedschaktad i berget rätt nedåt ån och gående bakom hr Nilssons smedja, synes stå i samband med den upptäckta tomten.
Helt visst kunna samtliga lämningar (å fig 2) räknas till Karl IX:s kungsgård å dåvarande Kambols ägor. Men jag tycker likväl att Dybeck och Lignell i så fall något utförligare bort omnämna deras storartade omfång. Deras läge i förhållande till Slottskullen visas å fig. 3. Vad lantmätare Stridbeck 1743 angav vara ”radera efter Daleborgs slott” sammanfaller helt med den nyupptäckta planfiguren. Stridbeck angav givetvis såsom kartograf endast den vanliga uppfattningen hos ortsborna. Om den är en vanföreställning är givetvis det äldre ånamnet Dalaborgsån – skrivet redan 1508 – beroende härav. Men enkel logik talar för att ån fått namn efter något som låg omedelbart intill, det må nu kallas Dalaborg eller Dalaberget.
En arkeologisk-etnografisk undersökning, baserad på samarbete mellan Vitterhetsakademien, Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund och Västsvenska folkminnesföreningen, vore behövlig för att klarlägga ett kulturavsnitt runt Dalbergsåns mynning (som till sitt geografiska omfång visas å fig 3). Fynden som här blivit gjorda ha varit talrika, bl a på grund av den här förefintliga gamla marknadsplatsen. En sak som bör göra undersökningen aktuell är att om fyra år infaller 500-årsminnet av Dalaborgs förstöring, varför det skulle ha sitt värde att veta vad som är det ena och vad som är det andra av de i denna trakt förekommande fornlämningarne.
