Trollhättebygdens Släktforskare-Tidningen Nr. 1/2005
”Hur ett barndop i Svenska kyrkan skall genomföras, har funnits fastställt i kyrko-handboken. Men sederna omkring dopet, förberedelserna före dopet, dopdräkten och hemkomsten efter dopet, har skiftat genom tiderna.
Vid dopet, som i andra livets högtider, har folktron haft stor betydelse och gripit in i människornas handlande och beteende – många gånger på ett för oss nutidsmän-niskor obegriplig sätt” inleder Karin Strömberg sitt häfte, med titel som ovan.
I de gamla landskapslagarna från tidig medeltid stadgades vad som gällde för det nyfödda barnet. Om barnet föddes ”med nagel och näsa med hud och hår” kunde glädjen vara stor. Det ankom sedan fadern att pröva om barnet var livsdugligt och fick leva genom att ”knäsätta”. (Ordet finns kvar i Svenska Akademins ordlista.) Hade barnet hår eller fosterhinnan på huvudet ansågs det lyckosamt, barnet var född med segerhuva.
I nordligaste Norrland, i mina trakter, skulle det nyfödda barnet svepas i något plagg som fadern använt för att det skulle vara skyddat mot onda makter. I andra delar av landet fanns andra seder.
Vid det första badet var barnet utan kyrkans beskydd, en hedning. Hur badet genomfördes hade stor betydelse. Badvattnet skulle helst tas före solnedgången och i en bäck som rann norrut. Var detta omöjligt kunde eld eller svavel kastas i badvattnet. Vasst föremål eller silversmycke gav lycka och framgång, något rött, som ett tygstycke eller någon växt i badvattnet gav rödblommiga kinder vilket var tecken på hälsa.
Glödande kol lades i badvattnet innan det slogs ut på jordgolvet eller senare under golvet i stugan för att illvilliga människor inte skulle kunna komma åt det i syfte att skada barnet.
En allmän regel var att ingen främling fick komma in i stugan förrän barnet var döpt. Barnet kunde inte lämnas ensam ett ögonblick. Man vakade hedning. På många håll höll man också en eld brinnande hela tiden.
Barnets mor kunde inte närvara vid dopet förrän hon blivit kyrktagen. Denna medel-tida sed fanns kvar in en bit på 1900-talet. På många håll bar fadern, gudmor eller en fadder fram barnet till dopet. I sydvästra Sverige förekom fadderseden längst.
Före reformationen fick fadern stå i vapenhuset under dopakten, som bestod av två delar. Vid ingången mötte prästen gudmodern och barnet. Han blåste barnet två gånger i ansiktet och sade: Gack bort djävul från denne Herrans avbild och giv rum för den Helige Ande – tag den Helige Ande, fly djävulen, och vare dig en boning beredd åt Herren. Därefter välsignade han några saltkorn och stoppade dessa i munnen på barnet som då blev värdig att föras in i kyrkan och vid dopfunten smörjas före de tre doppningarna i funten. ”Ty blott naken kan man bliva ett med Kristus.”
De äkta barnen döptes före gudstjänsten och de oäkta efter. Gustaf III påbjöd likställighet år 1778.
Under 1600-talet skulle dop förrättas med läsning och vigt vatten i Guds hus varvid barnet också blev arvsberättigad. Efter reformationen frångick prästerskapet neddoppning av det nakna barnet. Dopfuntarna moderniserades och fick ett grundare dopfat. Med dophandkläde, av finaste linne, torkades sedan barnets huvud.
Enligt 1686 års kyrkolag skulle dopet ske åtta dagar efter födelsen. Brott mot detta straffades med kyrkoplikt, en ansenlig gåva till kyrkan och till de fattiga.
1864 års lag ändrade tiden till sex veckor. Allmogen begärde ofta att få döpa tidigare för det var betungande med alla skyddsåtgärderna över hedningen.
Om ett odöpt barn dog fick det ingen själaringning. Nöddop blev allt vanligare och kunde förrättas i hemmet av lekman.
Dopakt i hemmet var vanligt bland städernas borgerskap och spred sig till landsbygden och allmogen på 1800-talet.
Dopdräkten skulle vara allvarsam föreskrevs det i en stadga från 1664. Men dopklädnaden blev rikt utsmyckad på olika sätt, stadgan till trots. På 1800-talet kom enklare kläden i bruk och mössa som visade barnets kön. I dalasocknar kunde barnets kön avläsas av gudmoderns magd (förkläde).
Carl von Linné reagerade kraftigt mot seden att döpa barnen tidigt ”Man brukar ock hafwa de nyfödda barnet til kyrkan at döpa dem och det ofta uti starkaste frost, hwilket är ganska skadeligt för köldens skuld, den de äro mycket otålige före, som komma ifrån den stadiga värmen i moderslifwet och ännu farligare, då en hop oförstående präster döpa barnen i kalt watten. Hwilket af det, at det kommer in på bara hufwudet, förorsakar obstruktioner och till äfwentyrs farliga hufwudpassioner”.
Seder kring namn har nog de snabbaste växlingarna. Namnet var hemligt fram till dopet för att barnet inte skulle bli skvalleraktigt. En period gavs inte namn efter en levande person för då skulle någon av dem dö. Det hände att man bytte namn om barnet blev sjukligt. Med jämna mellanrum har namn och namnseder återkommit. Under slutat på 1800-talet blommade fantasin mest. 1946 blev prästen skyldig, enligt lag, att se till så barnet inte fick namn som kunde väcka anstöt eller åtlöje.
De äldsta dopfuntarna var av sten. På 1100-1200-talet började dopfuntar av trä att användas. På 1600-talet insteg dopänglar i våra kyrkor. Snidade i trä höll de fram dopskålen med det vigda vattnet. Idag tillverkas inga nya och de flesta är förpassade till sakristian eller kyrkans vind.
En havande kvinna var utesluten som fadder. ”Den som har barn att bära skall inte bära.” Det var viktigt att den som bar fram barnet till dopet hade gott och milt sinnelag då dennes karaktär hade mer inflytande på barnet än föräldrarnas. Efter hemkomsten överlämnades det kristnade barnet ceremoniellt av den som burit fram det vid dopet till fadern om det var en son och till modern om det var en dotter.
Medan gästerna tog för sig av barnsölet fick barnet ligga i sin bädd med dop-kläderna på.
Faddersgillena kunde vara storartade fester. Gåvorna var oftast pengar och upptogs vid arvsskifte som barnets enskilda egendom. Seden bjöd att gästerna hade mat och dryck med sig varför också backstugusittaren kunde göra kristnings-dagen till en fest.
Under 1600-talet firades barnsölet under stora festligheter så drottning Kristina var tvungen att utfärda förbud. Kortare fester gällde för städerna medan det på landsbygden fick pågå i högst två dagar.
Mot slutet av 1800-talet blev graverade silverskedar en populär gåva.
| Dop (grek. ba’ptisma), rituell handling varigenom en person upptas i ett religionssamfund. 1529 utkom Olaus Petris dopritual på svenska. 1050-1520, medeltiden 1521-1611, reformationstiden |