Trollhättebygdens Släktforskare-Tidningen Nr. 1/2000
av Bertil Ilhage.
NOHAB, Trollhättans ”moderindustri”, har en intressant förhistoria.
Hur kom det sig att två läkarsöner, en gästgivarson och en gammal mormor satsade allt på att bygga en ny mekanisk verkstad i Trollhättan 1847?
Huvudpersonen Antenor Nydqvist föddes i Stockholm 31/1 1817. Fadern var läkaren i Botkyrka och Tumba Pappersbruk Herman Nydqvist.
Han tillhörde en gren av en gammal Värmlandssläkt Nyqvist, som ändrat namnet till Nydqvist efter socknen Nyed. Modern hette Elisabeth C. Nordqvist.
Antenor och hans några år äldre syskon Eva och Herman blev tidigt föräldralösa och omhändertogs av släktingar, främst bland dem deras mormor Eva Nordqvist, f. Winberg.
Efter vanliga skolor blev bröderna Nydqvist elever vid det nya Teknologiska Institutet i Stockholm, år 1877 ombildat till Kungl. Tekniska Högskolan.
Där blev de goda vänner med Johan magnus Lidström, född i Västerhaninge 27/9 1814.
Hans föräldrar ägde två gästgivargårdar på Södertörn. Lidström hade ovanliga tekniska anlag och kamraterna hade turen att få en inspirerande och bra lärare i Jonas Samuel Bagge, rådmansson från Uddevalla, som senare blev professor och föreståndare för Bergsskolan i Falun.
Denne fick Lidström och bröderna Nydqvist mycket intresserade av turbiner eller ”strömsnurror”, som de kallades då för tiden.
Bagge var en vänlig man, som bistod Lidström och Nydqvistarna med goda råd och synpunkter i tekniska frågor långt efter skoltiden.
Teknologiska Institutet var då en praktiskt inriktad skola där eleverna efter ca. 18 månader blev ”mekaniker-gesäller”, som förväntades fortsätta sin utbildning som praktikanter på olika företag.
Lidström stannade emellertid på skolan som biträdande lärare och skaffade sig med tiden en ovanligt gedigen teoretisk och praktisk utbildning, varför han skämtsamt benämndes ”professorn”.
Bröderna Nydqvist blev praktikanter hos G.F. Henning, som 1834 höll på att uppföra Rosendahls spinneri i Mölndal med nya maskiner från England.
Där blev de goda vänner med Carl Olof Holm, född 20/7 1804 i Göteborg.
Föräldrarna var stadskirurgen Anders Holm och hans hustru Maria Johansson. Även Holm blev tidigt föräldrarlös och tillbringade sin skoltid först i Uddevalla, senare i Lilla Edet.
Då han träffade bröderna Nydqvist var han spinnmästare vid Rosendahl.
Han var en glad sällskapsmänniska, som tog hand om bröderna, vilka tidvis bodde hos honom.
1836 började de tre jämte Lidström att planera en gesällvandring i Europa och fick en tysk spinnmästare B. Grutter att skriva ett rekommendationsbrev.
Lidström och Holm lyckades dock ej bli fria att resa, så Antenor och Herman avreste själva hösten 1836 mot Berlin.
Där besökte de ett antal textilfabriker och verkstäder och fortsatte sedan till Chemnitz vid gränsen till nuvarande Tjeckien.
Där fick de anställning vid Haubolds verkstäder, där de gjorde stor nytta genom att göra ritningar till förbättrade spinnmaskiner.
Vid Lucia-tiden insjuknade Herman och avled efter en tids sjukhusvistelse efter nyår 1837.
Unge Antenor, knappt 20 år, fattade då det viktiga beslutet att enligt planerna fortsätta till Neuenkirschen i Österrike och vidare till bl a den kände turbintillverkaren Escher, Wyss & Co i Zurich i Schweiz.
Därifrån gick färden vidare till ”Europas mekaniska huvudstad” då för tiden, Mulhouse i Frankrike.
Där arbetade han ganska länge vid A. Köchlins verk, som bl a tillverkade ångmaskiner och lokomotiv.
Antenor blir i breven tillsina kamrater i Sverige helt lyrisk, när han beskriver hur han har varit med om att färdigställa en verkstad ”varuti järnvägen ingår och 12 lokomotiver samtidigt kan monteras”.
Holm, vars stora hobby är blomsterodling, och som drömmer om ett eget bandväveri, är dock skeptisk. Han och Lidström försöker övertala Antenor att återvända till Sverige.
På Lidströms rekommendation skriver överste J. A. Anckarsvärd ett brev till Antenor i Mulhouse och erbjuder honom arbete som verkmästare vid sitt järnbruk Breven i sydöstra Närke.
Antenor accepterar och 10/4 1841 är han i tjänst vid Breven efter 5 års mycket lärorik och inspirerande utlandspraktik.
Anckarsvärd var en märklig man av vallonsläkt (fadern adlad av Gustaf III), pensionerad överste, rik som ett troll, realpolitiker, konstnär och erkänt duktig jordbrukare och bruksidkare, samt en av grundarna av Teknologiska Institutet.
Breven Bruk var då ovanligt diversierat med masugn, hammarsmedja, gjuteri, mekanisk verkstad och manufaktursmedja.
Antenor fick tydligen ganska fria händer att även bedriva visst utvecklingsarbete i sina domäner, gjuteriet och verkstaden.
Här tillkom hans första uppfinning, en ”dubbelt verkande” cylinderblåsmaskin av järn, som han fick patent på 8/3 1842.
Lidström hade under tiden bildat familj och gift sig med mjölnardottern Sara Lotta Carlström från Svennevad.
Han arbetade som verkmästare vid Hellefors styckebruk i Lilla Mellösa, som låg knappt 5 km från Breven.
Han och Nydqvist kunde därför träffas ganska ofta och bedrev viss gemensam utveckling, som bl a resulterade i en gemensam patentansökan på en förbättrad turbin.
En sådan byggdes vid Breven och installerades i Svartån vid Karlsunds herrgård utanför Örebro för att driva ett kombinerat såg-, trösk- och grynkvarnsverk.
De båda höll kontakten med Holm i Mölndal och började konkretisera sina planer på en egen gemensam mekanisk verkstad.
Nydqvist och Lidström började tillverka utrustning för denna, bl a ångmaskin och svarv, samtidit som sökandet efter en lämplig plats för etableringen pågick.
1845 var det snubblande nära att den hamnat på Lidingö. De hade nämligen lämnat anbud på Mölna kvarn, som då var till salu.
Deras anbud var dock för lågt och kvarnen gick till en mer kapitalstark köpare.
Andra diskuterade alternativ var bl a Björknäs på Värmdö, Korndal vid Mölndal, Guldsmedshyttan, Hult vid Vänern, Torskog och Trollhättan.
Beträffande Trollhättan hade Holm 9/10 1846 på eget bevåg skrivit till Trollhätte Kanalbolag och efterfrågat lämplig tomtmark med vattenkraft.
Dess direktör, överste Nils Ericsson, var mycket intresserad och föreslog ett sammanträffande i Trollhättan.
P g a hans myckna resande i tjänsten kom mötet till stånd först 29-31/1 1847.
Efter diverse förhandlingar undertecknades ett kontrakt i april 1847. Antenor hade lyckats få med en paragraf om rätt att dra fram en järnväg till verkstaden.
Mycket förutseende vid denna tid då knappast någon, inte ens Nils Ericsson, börjat tänka på ett stort järnvägsnät i Sverige!
Men han hade ju erfarenheterna från Mulhouse i friskt minne. Kanske var det han som väckte Nils Ericssons järnvägsintresse?
”Trollhättans Mekaniska Verkstad” var nu formellt bildad, åtminstone på papperet.
Dess goda fe blev Nydqvists 87 år gamla mormor Eva, som sålde allt hon ägde inklusive sin utarrenderade gård Stora Nackdala vid Tumba, så att dottersonen skulle få kapital till sin andel i firman.
Grundstenen till verkstaden lades midsommaren 1847 och den stod klar för inflyttning i slutet av november samma år.
I den ursprungliga affärsidén ingick att tillverka ”vattenverk”, särskilda turbiner, lokomotiver och annat, som kunde behövas på den lokala marknaden.
Totala kapitalinsatsen var ca 22.000 Rdr + ”hårdvara” och patent. Som jämförelse kan nämnas att de 22.000 riksdalerna motsvarade minst 20 årslöner för en välbetald verkmästare.
Antenor stannade på Breven Bruk till 31/12 1847. Vid nyår 1848 flyttade han och de övriga delägarna till Trollhättan med den tillverkade och anskaffade utrustningen.
Även Nydqvists gamla mormor flyttade då till Verkstaden, där hon bodde hos Antenor i 7 år innan hon 1855 avled i influensa, nästan 95 år gammal. Heder över hennes minne!
Trollhättans Mekaniska Verkstads yrkesarbetare kom från när och fjärran, enligt husförhörslängderna bl a från Göteborg, Stockholm, Motala, Eskilstuna och Norrköping.
Hur verkstaden utvecklades till ett världsföretag, trots Lidströms tragiska bortgång i kolera redan 1850, skall här inte beskrivas.
Men det är ovanligt och tilltalande att både mormor Eva, bruksinspektörsänkan, och kompisen-skolkamraten J. M. Lidström fått sina viloplatser i den Nydqvistska familjegraven på Götalundens kyrkogård!