Trollhättebygdens Släktforskare-Tidningen Nr. 2/2003
av Bertil Ilhage
Den 16 april 1725 fick Rådmannen Jöns Koch i Uddevalla och Direktör Johan Dassau i Eskilstuna Kungl. Bergscollegii Privilegium att uti Kollerö ström, Hofforsen kallad, fa anlägga ”en Stålugn och Hammare samt Knipphammare till stål och andra Järn-Manufactur.sorters tillverkande” Kollerö kallades på Kruses karta 1725 för Kollered. Namnet har även skrivits Kållerud, Kållerö och Kållered, men Kollerö har varit vanligast de senaste 200 åren, troligen med tanke på läget på en holme, kringfluten av vatten.
Denna ström utgjorde gräns mellan Bohuslän och Västergötland, vilket gjorde att brukets juridiska och kyrkliga hemvist blev en tvistefråga. Kållerö bruk låg till en början till största delen i Bohuslän och nämns i Johan Oedmans ”Bahus läns Beskrivning” 1746. (nytryck 1983). Citat: ”Hr Rådman Jöns Koch har emellan Uddewald ock Vennersborg på Kollered anlagt ett wackert och för Riket helt nyttigt Järn Bruk med åtskillige Hamrar, hwarest af Tack- och Stång Järn från thess Bruk på Öjäs i Wärmlands Dal bli tillwärkade allehanda Järn-Redskap såsom Spadar, Hästskor, Spiäll, Spikar ock jämwäl skiönt Stål”.
Jöns Koch var brukets huvudman och han anlade även Oxnäs bruk 1726, Rådanefors bruk 1732 och Fredriksfors bruk i Undenäs 1738. Han försökte samordna produktionen vid dessa bruk, där Kollerö från början fick rollen som Västra Sveriges första och största stålbruk.
En del av de första smederna vid Kollerö kom från Bergslagen, bl a Johan Jäderström från Jäders bruk vid Arboga, Lars Abborre, P. Fröberg, Anders Söderberg och Johan Love. Dessutom fanns några tyska smeder, H. Drevitz och David Otto. Vid Kollerö fanns också andra yrkesmän som stålbrännare, stålpackare, böckare, kolare, sågare, tunnbindare samt skräddare, skomakare och sadelmakare. Några av smederna fick hedersuppdrag som kyrkvaktare och klockare. Kolarna bodde inte på själva bruksområdet utan vid de s k rekognitions-skogarna i norra delen av socknen, bl a i trakten av Skottened, som senare friköptes och kallades Skogaryd. Kol var oftast en bristvara vid bruken. I mitten av 1700-talet användes mest stenkol vid Kollerö.
Brukspatron Jöns Koch bodde nog inte själv någon längre tid på Kollerö utan överlät bruksdriften på en bruksinspektör, dåtidens VD. En sådan började ofta som skrivare, avancerade till bokhållare och blev till sist inspektör. Några av dessa var Jonas Kartberg och Lars Ekström, som var gift med prästdottern Marta Wassenia och blev stamfar för den artliga ätten Ekströmer. Han flyttade till Koch-Cahmans bruk i Rådanefors och blev där farfar till Carl Johan, född 3/10 1793. Denne blev berömd läkare och professor och adlades Ekströmer innan han 1837 blev generaldirektör för alla Sveriges sjukhus.
Efter hand tillkom flera delägare, bl a Andreas Olbers, Johan Busck och Anders Gatenhjelm, son till den beryktade kaparen Lasse i Gatan En annan var Jöns bror Nils Koch som anlagt Billingsfors bruk. Han bodde en tid på Kollerö och avled där 17/7 1762. Efter två år avflyttade hans änka och sonen Samuel och därmed. minskade släkten Kochs inflytande i Kollerö bruk. Ny, huvudägare blev från 1764 göteborgaren Johan von Cahman av en känd orgelbyggarsläkt. Han hade tjänat en hel del pengar på trankokerier vid kusten, vilka han lär ha varit den förste att starta Han hade också satt igång Sveriges första ”Återvinnings järnbruk” vid Röda Sten i Göteborg 1864. År 1765 flyttade lian in på Kollerö.
Cahman synes ha varit påhittig och driftig och utvecklade såväl Kollerö som sina övriga järnbruk i Öxnäs, Rådanefors och Loviseholm. Han lyckades 1768 få en polsk barontitel som tack för den värdefulla export han bedrev till Polen. Vid Kollerö tillverkade han bl a finbladiga sågblad, som blev ett stort lyft för sågverken vid Lilla Edet och Trollhättan m fl platser. Han anställde vid Kollerö en skotsk bruksinspektör, Peter Clark, som stannade på Kollerö till sin död. Han var gift med Fredrika C Schmidt, född 1748 i Småland. De bodde på Hedetorpet och avled båda där år 1810.
Cahmans framgångar och planer på en ny väg Kollerö – Ljungskile och ett nytt sågverk med 36 finbladiga sågskär gjorde bl a borgarna i Uddevalla avundsjuka och skrämda. De inledde ”rättsprocesser” mot honom och försökte t o m få den nye kungen Gustaf III att ingripa, vilket lian förståndigt nog vägrade att göra. Cahman hade dessutom den stora oturen att bli oskyldigt anklagad för stöld av självaste riksrådet, greve Scheffer, vilket han tog mycket hårt.. Han tröttnade och sålde sina järnbruk till John Hall d ä 1779 och lämnade därefter Sverige. Han avled under mystiska omständigheter i Paris 20/10 1780.
John Hall d ä drev Kollerö på ungefär samma sätt som Cahman fram till sin död 1802 då sonen John Hall d y tog över och allt gick överstyr efter en tid. Kollerö såldes på exekutiv auktion 1810 till J Wikström och A M Wennersten. Wikström drev Kollerö till sin död då hans änka Carolina Bakinnan tog över och drev rörelsen vidare till 1832. Då tog sonen Carl över och fortsatte till 1842, då det var dags för ny konkurs. Familjen Wikström var vänersborgare, bosatta vid Tengrenstorp, och ägde även Glosfors bruk i Värmland.
Trots växlande ägarförhållanden uppehölls bruksdriften på hög nivå tack vare driftiga inspektörer/bruksförvaltare. Efter Clark kom Olof Örtendahl, född i Värmland 1772, vars son Wilhelm var bruksförvaltare under Kollerös storhetstid i mitten av 1800-talet. Hans sonson Karl Emanuel, född 1829 på Kollerö, var förvaltare under 1870-talet.
Kollerö bruk hade redan på 1730-talet egna präster/brukspredikanter och någon form av kapell, där barn från bruket och även norra delen av Hjärtuns och Forshälla socknar döptes, och egen begravningsplats. Noteringar saknas för Kollerö 1725 – 1743 och 1769 (i Väne Ryr, Vassända och Bäve kyrkoböcker.)
Sveno Kindzell kom till Kollerö 1735 efter att ha varit vice pastor på Thorsö. Han var född 169(2) i Medelplans socken på Kinnekulle och prästvigd 1729. Han dog 23/12 1751. Hans hustrun hette Gunilda Richardi. Det är oklart om han var Kollerös förste präst.
Han efterträddes av Gabriel Carlbom, född 1718 i Karleby. Han var på Kollerö 1753 – 1763, då lian blev komminister i Yllestad. Han var gift 28/10 1755 i Uddevalla med Anna Margareta Borgenstierna.
Efter honom kom Elieser Kjerulf 1763 -1773, då lian blev kyrkoherde i Skredsvik . Han gifte sig 22/4 1763 med Johanna Fredrika Borgenstierna. Systrarna Borgenstierna var adliga.
Enligt Bohuslänningens Julblad 1933 kom sedan 0 Dahllöf 1783, Anders M Liljegren 1805, Lars Brantsius 1808 och Karl Magnus Lidner 1811.
I husförhörslängden 1850 – 1860 anges att Kollerö Bruk ”har privilegium för 4 stålugnar och 7 manufakturstockar men begagna endast 6, vilka driva 6 knipphammare och 2 spikhammare”. 1756 skedde en avknoppning, då två manufakturstockar med räckhammare och spikhammare flyttades nedströms, där ett nytt bruk, Magnusfors, senare kallat Jäderfors, bildades. Huvudintressenter i detta var Magnus Olsson och C W Schinkler. Schinkler var av en tysk smedsläkt, som främst var verksam vid Jäders bruk utanför Arboga. Troligen har han givit upphov till namnet Jädersfors. Flera Schinkler-smeder arbetade vid Kollerö och senare även i Trollhättan.
Kollerö bruk klarade sig genom ”den svenska bruksdöden” ända till c:a 1893, då det får beteckningen ”f d bruk” i husförhörslängden. Sista noterade ägare efter häradshövding Rosenkvist och bankdirektör Malmberg synes ha varit fröken Elisabeth Malmgren i Uddevalla. De sista förvaltarna var Viktor Örtendahl och A L Malmgren. År 1900 anges i församlingsboken ”Kollerö eller Skogaryd”. Jäderfors levde dock vidare som bruk en bit in på 1900-talet.
Kollerö bruk var regionens största industriella arbetsplats före 1840 och har betytt mycket för bygdens utveckling. Numera kan man finna svaga spår av den gamla bruksmiljön vid Skansens gårdshandel.
Kyrkböcker från Väne Ryr, Vassända Naglum, Vänersborg, Bäve och Arboga
Anders Edestam: De dalsländska järnbruken, 1977
Uppgifter från museichef Rolf Danielsson i Borås.
(hämtade ur Svenska Järnstämplar)
| Nr 1591/ år 1779 |  |
bör betyda Kollerö Bruk |
| Nr 1592/ år 1875 |  |
ingen koppling till ägarna |
| Nr 1593/ år 1875 |  |
ingen koppling till ägarna |
| Nr 1594/ år 1883 |  |
bör betyda Rosenqvist och Malmberg, som var ägare 1883 |
84