Trollhättebygdens Släktforskare-Tidningen Nr. 1/1996
av Anna-Lisa Berglund
Flintfynd i gamla Brätte visar att handelsförbindelser söderut förekom redan under stenåldern och Brätte marknad första veckan i september var en institution långt innan boplatsen utvecklats till något som liknade ett samhälle.
En väg med uråldriga anor gick från trakten av nuvarande Göteborg via Lödöse – Fors – HuIlsjö till Stallbacka och Ekholms slott, där resenärerna fick färjas över älven vid NagIums sund på Malöga Helgesgårdens ägor och sedan fortsätta förbi Graven, (nuvarande Älvås), Tegen och Brätte mot Dalsland, (Markerna) och Norrige. Från Brätte kunde man ta sig över älven och fortsätta mot Lidköping och Skara, den tidens största metropol i västra Sverige.
Från början var denna led bara en upptrampad stig genom stora skogar, men den var köpmännens enda möjlighet att transportera varor landvägen och den enda härvägen i ofredstider. Så långt det var möjligt skedde transporterna vintertid över de tillfrusna sjöarna, vilket var betydligt bekvämare. Men transporten från Vänern till Lödöse, Sveriges enda öppning mot Västerhavet, försvårades av de vilda fallen vid Stora Edet, senare Trollhättefallen. Ed betyder hinder. Man fick släpa och dra båtarna på land förbi fallen eller lasta om till landtransport. Båtarna vid denna tid var av rysk modell d.v.s. hopsydda av skidade (kluvna) granplankor. Hur det gick till vet vi från en karta av Olaus Magnus 1539.
Vid Stora Edet anlades dragrännor förbi fallen och de svåra strömmarna. Små rester av dessa kunde ses ännu på 1940-talet. då de utforskades av Valter Göransson, Olof Boman och Erling Svensson. På västra sidan av älven började rännan vid Saltet eller Talbo nedanför FIottbergsströmmen uppför branta backar till en å som rann genom Arvidstorp. Man fortsatte genom en fornsjö, som nu är utplånad och sedan via en bäckfåra över Vårvik till älven vid Långön. På östra sidan gick dragrännorna upp ur älven vid Åkersvass till Åkerssjö. Därifrån fanns två stråk. Det ena gick förbi NOHAB till Klypsjön eller LilIsjön, som nu är igenfylld, och vidare i sanka stråk mellan bergsryggarna utefter nuvarande Drottninggatan över Torget till Kungsgatan och vid Hjulkvarn via en bäck ut i älven. Det andra stråket gick från Sjöoset mellan sluss nr 2 och Rysskajen och följde det s k Floddiket, som fanns kvar in på 1950-talet, och sedan genom våtmarker upp till Hjulkvarn. Man har även funnit rester av de s k träIvägar, där manskapet gick och drog båtarna. Botten av dragrännorna belades med våt lera för att minska friktionen och göra arbetet lättare.
I slutet av 1600-talet klagade köpmännen i Vänersborg på att bodarna vid Korseberg var nedruttna, så att järnet utsattes för stölder och saltet blev liggande i dyn och skadades. 1699 reparerades de till en kostnad av 555 daler silvermynt. Men svinnet fortsatte. Från 1697 berättas att bönder från Dal om söndagarna kom till Brätte för att byta sig till järn mot smör och ost.
Om hur det gick till vid edskörseln har Vetenskapsakademins ständige sekreterare Per Elvius givit en utförlig beskrivning i sin ”Dagbok över dess resa till Trollhättan” år 1748. Ett litet utdrag från Åkerström: ”Man såg här de nätta välbyggda Edetbåtarna i stället för de plumpa Vänerskutorna vid Korsberget. Här var ej så god grund för bodarna som vid Korsberget utan här var hela byggningen ställd på en bro som låg på tätt nedslagna pålar. Början och starten av Edsvägen visade sig här vid Åker, där den går uppför en backe vid stranden, beståendes ej av annat än steniga backar, som de tunga järnlassen gjort ännu svårare och gropigare än de i sig själva kunde vara. Härutav far tunnegodset, som föres tillbaka åt Korsberget~ ganska illa; tunnorna bliva otäta av stötar och skakning, så att ofta en fjärdedel spills därigenom bort, åtminstone länder det alltid Edsbönderna till en ursäkt, då de ej leverera fullt gods vid Korsberget. När också några dyrbara varor skola av Göteborgsköpmännen försändas till Verme-land, socker, vin, specerier m.m. måste de alltid sända någon betjänt som skall hava uppseende på Eds-körseIn. Men ehuru man här uppå haver inseende veta de alltid någon utväg att göra sin forlön större av varan, hvarföre dessa Edsbönder, som mest bo uti Wassända Socken, hava vin, russin, etc. att avyttra eller byta mot andre matvaror, varav de ej göra synnerlig hemlighet eller hålla för stöld, ehuru deras präster med straffpredikningar dem det lära och deras domare ännu på ett kraftigare sätt moralisera för dem.”
I Carl von Linnés Västgötaresa 1746 finner vi en annan beskrivning av Edsvägen och körslorna där. Han skriver: ”Edsvägen kallas en landsväg, över vilken Edsbönderne körde det järnet, som kom ifrån Vänern, även som det som åt Göteborg passerar Trollhättan den rätta Edsvägen; bönderna hålla härtill en ansenlig myckenhet hästar, som dageligen till 600:de tals slita vägen. Edsmärren är merendels ett eländigt kreatur, spänt för en simpel kärra, häftad vid sadeIen, som frammantill har ett bröststycke, såsom en sele; över den bortra bågen på sadelen ligger en vidja som uppehåller kärrearmarna: över den förra bågen ligger en annan, som uppehåller en järnring med en hake, som häftes i kärrans arm; järnstängerne. (Se bild i början av artikeln)
1763 gjordes en omfattande reparation av Edsvägen. Det kostade 6.000 daler silvermynt och bekostades av järnexporten. År 1769 ville Edsbönderna ha mer betalt. Forlönen var 10 öre silvermynt, varav borgarna, som ägde monopolet, tog 3 öre för egen räkning. Edsbönderna klagade över att de varje år måste skaffa sig nya hästar. De påstod att hästarna under loppet av en sommar blev helt utkörda, ”så att de om hösten inte kunna bringas till större värde än vad hästens hud kunde vara värd”. Detta ledde till ett långvarigt priskrig.
1778 kom ett åläggande att riva järnbodarna vid Åkerström. Då hade nya lastageplatser anlagts vid Kafledammen i Trollhättan och Åkersvass. Mellan dessa platser forslades godset via den s.k. Antonssonska träbron. År 1777 utfärdade Landshövdingeämbetet med stöd av Kungl. Majt:s skrivelse förbud mot Varutransport på Edsvägen. Men Edsbönderna trotsade förbudet och körde som vanligt. Tre år senare, 22 januari 1780, löstes frågan genom att Göteborgs största handelshus, bestående av Sahlgren & Alströmer, Arfwidsson & söner och John Hall inköpte bron.
Den 14 augusti 1800 invigdes Trollhätte kanalled med sina slussar. Därmed hade en av Sveriges genom flera århundraden märkligaste och hårdast belastade väg fyllt sin betydelsefulla uppgift för landet. Rester av vägen finns kvar på västra sidan om älven från Korseberg ner till Ström vid Lilla Edet, nu ”pyntad” för biltrafik.
Vänersborgs Tidning skrev 3 februari 1825 att Edsbonden, tidigare van att stödja sig på järnstången, nu fick gripa tiggarstaven istället.